lördag 22 oktober 2011

OM ATT GÖRA ETT MISSTAG OCH FÅ SKULD FÖR NÅGOT HELT ANNAT.

Introduktion:
Jag som skriver denna blogg har kallats ”skandalsjuksköterska” i pressen. Människor har skrivit i inlägg i Dagens medicin att jag inte skulle få röra deras barn och att det är tur att jag är borta ur vården. Bakgrunden är följande. I juni år 2008 gjorde jag ett allvarligt misstag. Jag upptäckte själv att jag var skuld till ett barns snabbt stigande natrium (salt) och anmälde mig själv. Jag kunde låtit bli att anmäla mig och hoppats klara mig utan upptäckt. Jag kunde ha försökt kasta skuld på någon annan. I stället utsatte jag mig för stor risk genom att berätta. Jag hade varit en kritisk röst internt i många år och många hade gjort upprepade försök att manövrera bort mig från arbetsplatsen. Dagen efter blev jag hotad av en läkare och man har sedan spridit en rad lögner om mig via pressen. Jag försvarade mig inte. Orsak till att jag gjorde misstaget var att jag insåg att barnet utsatts för vårdskada redan, vid 1½ dygns ålder.  I mars 2010 vände jag mig till sjukhusets ledning. Fyra chefssjuksköterskor hade slutat mer eller mindre frivilligt och när erfarna barn/neonatalsjuksköterskor flytt från vanvården av barnen hade man rest till forna Östtyskland och värvat iva sjuksköterskor från vuxenvården. De saknar barnkompetens. När barn/neonatal sjuksköterskans funktion saknas på en avdelning för vård av för tidigt födda barn blir barnen svårt sjuka – det blir stor behov av intensivvård som många läkare och även andra tycker är ”häftigt”. Man skrämmer upp föräldrarna direkt de kommer till avdelningen, man talar om infektioner, hjärnblödning, blindhet och annat och man gör sedan barnen sjuka genom undermålig hygien, lågt utbildad personal och dålig medicinsk teknisk utrustning. Jag larmade sjukhusledningen 23 mars 2010 och blev anklagad för att ha mördat ett barn den 7 april. Jag kunde bevisa att läkarna ljög. Idag har jag fått rätt i HSAN, Förvaltningsrätten och Kammarrätten. Bloggen är mitt sätt att försvara mig mot allt som skrivits om mig i pressen sedan sommaren 2008. Om man vill få en sammansatt bild bör man läsa inläggen i den ordning de skrivits.


JAG HAR ARBETAT INOM NEONATALVÅRDEN I 26 ÅR OCH HAR, UNDER DEN TIDEN, GJORT ETT ALLVARLIGT MISSTAG. JAG RAPPORTERADE OCH ANMÄLDE MIG SJÄLV.

Mitt misstag vreds till något helt annat - att jag skulle vara skuld till ett barns hjärnblödning, en svår hjärnskadad, tre månaders respiratorvård i onödan (om man ska tro rapporteringen i pressen, som inte skrivit om barnets återhämtning), en hel familjs tragiska öde och en oskyldig barnläkares olycka..

Två läkare som var ansvariga för två väl kända riskfaktorer - som enligt mig orsakat hjärnblödningen många timmar innan mitt misstag - var ledande i utredning och i "stöd" till föräldrarna efteråt. Föräldrarna lärde inte känna mig. De visste inte hur jag arbetar eller vem jag är. Det var som en teater där många spelade väldigt väl och knöt upp de utlämnade unga föräldrarna.

Det var min starka reaktion över att se samma misstag upprepas hos barn efter barn - utan att någon sätter stopp trots upprepade larm - som gjorde att jag gjorde mitt misstag. När jag såg flickan Linnéa flimrade minnet av två barn som nyligen drabbats av hjärnblödning på samma sätt som henne, genom mitt minne. Jag ställde ett par frågor om blodförluster osv till hennes sjuksköterskan och min bild bekräftades.
När jag sedan noterade att två nya metoder hade införts i hennes vård, som var direkt olämpliga i vården av för tidigt födda - och i det ena fallet potentiellt livsfarlig - slutade min hjärna att fungera.

Givetvis borde jag inte ha avslutat ett barns vård tillsammans med en mamma en vecka efter att jag fört fram klagomål mot läkare till sjukhusets ledning 2010, men vem skadade jag med det? Jag utsatte mig själv för risk. Det hade varit förknippat med risk för mig att arbeta på KS neonatalavdelning ända sedan jag kom dit år 1996. Jag hade just sökt tjänst som vårdchef efter att fyra mycket erfarna chefer hade lämnat avdelningen. Åtminstone tre av dem skulle ha velat arbeta kvar. Jag har inte hört att någon av de sjuksköterskor (>100) som jag talat med, som valt att sluta, inte skulle ha velat arbeta kvar. Jag levde under hot i många år, ungefär som den gör som lever i ett misshandelsförhållande. Jag valde att söka chefsbefattningar för att jag visste att jag har den kunskap som krävs för att analysera och förändra en skev och sektliknande kultur. Mamman litade på mig och jag klarade inte att svika henne. Hennes perspektiv på läkarnas uttalanden stämde med mitt - att läkarna ljuger för föräldrar.

Läkarna sa till mig att om jag misslyckades skulle barnet drabbas obeskrivligt och konsekvenserna för mamman skulle bli mera omfattande än de flesta kan föreställa sig. Det finns ingen möjlighet för mig att försvara mig i sak pga tystnadsplikten. Det framgick av rapporten till mig att läkarna ljugit ytterligare för mamman samma eftermiddag. Jag förstod att det förvärrat situationen mycket. Jag frågade mamman två gånger om jag kunde hämta läkare. Hon sa nej.
Jag var ute och talade med jourläkaren och sa att jag trodde att mamman inte ville ha henne med vid avslutet. Läkaren sa inget om det. Efter avslutet, när hon först skrattat rakt ut och sedan tackat mig flera gånger och berömt min förmåga, kom läkaren och bad mig att ändra min journalanteckning för att skydda henne. Jag gjorde det. Jag litade på bakjouren.            
Det har skrivits om, i Dagens medicin, att Lex Maria anmälningar har använts i vården i Halland för att bestraffa kritiska röster. Jag ser det som ett mycket allvarligt problem att Socialstyrelsen inte verkar överväga det alternativet över huvud taget.
I USA säger man, i dagligt tal, "is he settning you up?"eller "this must be a set up... "
I Sverige är det som att vi inte tror att det kan hända här.
Jag tänker att det är hög tid att börja vidga perspektivet.











Bertil Ströberg - dömd för spioneri mot sitt absoluta nekande.. spioner brukar skryta med sina bedrifter...
Läs advokat Björn Hurtigs artikel i Dagens juridik efter Ströbergs död.
http://www.dagensjuridik.se/%22%C3%84n%20idag%20har%20ingen%20f%C3%B6rklarat%20varf%C3%B6r%20Bertil%20Str%C3%B6berg%20egentligen%20blev%20d%C3%B6md%20f%C3%B6r%20spioneri%22

Om inte en annan sjuksköterska hade avstått från att ge en infusion kl 20.00 den 1 april 2010 hade jag inte kunnat bevisa att läkarna ljög - sjuksköterskan hade de kunnat skrämma till tystnad.

Om inte en kollega hade hjälpt mig den där natten år  2001, och givit K-vitamin injektion till det nyfödda barnet, skulle jag inte ha kunnat bevisa att injektionen var given. "Syster Q" - som jag skrivit om i inlägget "Om ett barn som överlevde mot alla odds" skulle ha tystat alla...

Från Dagens Juridik:


Den tidigare spiondömde överstelöjtnanten Bertil Ströberg har avlidit efter en längre tids kamp mot sin cancer. Trots spikrak och klanderfri karriär inom Flygvapnet kommer han för många dessvärre att bli ihågkommen som ”spionen Ströberg”. En anklagelse och ett utpekande han idogt nekade till från allra första stund.
1983 dömdes Bertil Ströberg av en oenig tingsrätt till fängelse i sex år. Bevisen bestod endast av indicier. Den oeniga tingsrättens fällande dom fastställdes senare av en oenig hovrätt. Än idag har ingen förklarat varför han egentligen blev dömd för spioneri, för något utlämnade av dokument med hemlig information har aldrig påträffats. Vilket i sig borde vara ett grundläggande bevis på att spioneri överhuvudtaget förekommit.
I början av 2000-talet kom före detta justitierådet Göran Dufwa att fördjupa sig i målet. Tankar om att polska säkerhetstjänsten genomfört en kupp mot svenska försvaret där Bertil Ströberg endast utnyttjades som en ”hjälpande bricka” började alltmer växa fram. Göran Dufwa sammanställde en genomarbetad resningsansökan, men då han som tidigare justitieråd inte får förekomma i senare inlagor till Högsta domstolen, blev undertecknad tillfrågad om att stå som ombud för ansökan om resning.
Efter ett möte med Bertil Ströberg tackade jag ja; dels för att uppdraget var intressant och spännande, dels – läs främst – för att jag sällan stött på en människa som så klart givit mig intrycket av att vara oskyldig.
Trots att Bertil Ströberg dömts mot sitt nekande och tvingats sitta av sitt straff i isolering och trots att han menade att staten begått ett justitiemord genom att döma honom var han noga med att jag i mitt arbete inte fick föra fram omständigheter som på något sätt skulle kunna skada staten. Så mycket värnade denne man om det land som han en gång svurit att tjäna.
Under granskningens gång kom det fram tidigare sekretessbelagd information av mycket intressant natur från Säpo och ett vittne - en postkassörska som visades inte tidigare hade blivit hörd. All den nya bevisningen hade funnits vid tiden för processen mot Bertil Ströberg och Säpo hade känt till den, men mörkat detta för Bertil Ströberg och hans försvar samt givetvis för de dömande domstolarna. Man fråntog på detta sätt Bertil Ströberg hans mänskliga rättighet till ett rättvist försvar. Om jag tidigare varit övertygad om Bertil Ströbergs oskuld blev jag efter denna ”resa” tillsammans med inlagor till Riksåklagaren och andra kompletterande dokument synnerligen övertygad!
I oktober ifjol avslog Högsta domstolen Bertil Ströbergs resningsansökan. Högsta domstolens skäl till avslag var relativt magra och bekräftade egentligen bara hur svårt det är att få resning i Sverige idag, eftersom vi Sverige tillämpar den s k orubblighetsprincipen. I min värld borde man tillämpa en rättviseprincip istället!
Den 14 april hade varit sista dagen att lämna in klagomål mot Högsta domstolens avslag till Europadomstolen för Mänskliga rättigheter. En tanke som jag under senare tid närt som ett sista halmstrå, men tyvärr nu aldrig hann presentera för Bertil Ströberg. Denne korrekte och hedervärde man hade varit värd att få avsluta sina dagar med en slutlig bekräftelse att han blivit oskyldigt dömd.

Björn Hurtig
Advokat