fredag 2 mars 2012

Om sympati och om läkares bedömningar



Introduktion:
Jag som skriver denna blogg har kallats ”skandalsjuksköterska” i pressen. Människor har skrivit i inlägg i Dagens medicin att jag inte skulle få röra deras barn och att det är tur att jag är borta ur vården. Bakgrunden är följande. I juni år 2008 gjorde jag ett allvarligt misstag. Jag upptäckte själv att jag var skuld till ett barns snabbt stigande natrium (salt) och anmälde mig själv. Jag kunde låtit bli att anmäla mig och hoppats klara mig utan upptäckt. Jag kunde ha försökt kasta skuld på någon annan. I stället utsatte jag mig för stor risk genom att berätta. Jag hade varit en kritisk röst internt i många år och många hade gjort upprepade försök att manövrera bort mig från arbetsplatsen. Dagen efter blev jag hotad av en läkare och man har sedan spridit en rad lögner om mig via pressen. Jag försvarade mig inte. Orsak till att jag gjorde misstaget var att jag insåg att barnet utsatts för vårdskada redan, vid 1½ dygns ålder.  I mars 2010 vände jag mig till sjukhusets ledning. Fyra chefssjuksköterskor hade slutat mer eller mindre frivilligt och när erfarna barn/neonatalsjuksköterskor flytt från vanvården av barnen hade man rest till forna Östtyskland och värvat iva sjuksköterskor från vuxenvården. De saknar barnkompetens. När barn/neonatal sjuksköterskans funktion saknas på en avdelning för vård av för tidigt födda barn blir barnen svårt sjuka – det blir stor behov av intensivvård som många läkare och även andra tycker är ”häftigt”. Man skrämmer upp föräldrarna direkt de kommer till avdelningen, man talar om infektioner, hjärnblödning, blindhet och annat och man gör sedan barnen sjuka genom undermålig hygien, lågt utbildad personal och dålig medicinsk teknisk utrustning. Jag larmade sjukhusledningen 23 mars 2010 och blev anklagad för att ha mördat ett barn den 7 april. Jag kunde bevisa att läkarna ljög. Idag har jag fått rätt i HSAN, Förvaltningsrätten och Kammarrätten. Bloggen är mitt sätt att försvara mig mot allt som skrivits om mig i pressen sedan sommaren 2008. Om man vill få en sammansatt bild bör man läsa inläggen i den ordning de skrivits.




Gunilla Dahlberg, 28, hade cancer i sköldkörteln.
Men läkaren som först undersökte henne nonchalerade symptomen och sa att hon var "sympatisjuk med sin hund", säger hon i en anmälan som nu utreds.
– Inte i min värsta mardröm kan jag tro att jag har sagt något sådant, säger läkaren i dag.



Det är synd om läkare.
De glömmer ofta sina egna misstag.

Lyckligtvis har vi en stor myndighet som hjälper dem när de råkar trampa i klaveret.

De säger lugnande ord till pressen om läkarna och de hjälper dem att ta hand om besvärliga sjuksköterskor som inte förstått att när man jobbar i vården så går lojalitet med läkaren före alla andra hänsyn - även dem till små barn som inte gjort något illa mot någon annan människa.

Jag jobbar med kvinnor från andra länder nu - de talar upprepat om att det värsta med Sverige är att alla säger "vem bryr sig..." - och att ingen bryr sig...



Man desinfekterade inte barnens kuvöser för att man ville "bevisa" att alla de minsta barnen måste vårdas på en universitetsklinik - för att de blir så sjuka (och när man började desinfektera kuvöserna slutade man att koka barnens tröstnappar).

Man ordinerade inte stabil syresättning på adekvat nivå för att man ville bli tvungna att operera barnens ductus arteriosus - för att bevisa för Socialstyrelsen att alla de minsta barnen måste vårdas nära kirurgi.

Man slutade tillsätta heparin i de minsta barnens navelkatetrar för att man ville att de skulle drabbas av cirkulationsstörningar i tarmen - för att bevisa behovet av kirurgi.

Man såg till att utomlänspatienter blev kvar så länge som det var möjligt på avdelningen - utan att någon såg det uppenbara - för att de genererade stora pengar till verksamheten. Vem brydde sig om de små barn - ofta i förskolåldern - som fick klara sig bäst de ville därhemma medan mamman och pappa stöttade varandra medan deras nyfödda svävande mellan liv och död vecka efter vecka på "kungliga Karolinska" och vem brydde sig om de förtvivlade föräldrarna.                                                          
Det finns inte ens ett nattöppet "7 eleven" på KS sjukhusområde för anhöriga som anländer nattetid eller bara att kunna gå från avdelningen och sitta ner och äta en natt-macka, läsa en tidning, kanske prata med en annan förälder mitt i natten när man inte kan sova...

Ingen av alla de sjuksköterskor som arbetar kvar på avdelningen, och som jobbat där i många år, har tagit tag i de problem som finns.
Jag vet - 100 % säkert - att ansvariga läkare varit fullt informerade om vikten av god hygien, stabil syresättning, heparin i navelkatetrar mm - och att vården är bättre på vissa länssjukhus än i Sthlm.

Jag har givit dem noggrann skriftlig info sedan år 2000 om hur vården fungerat i Lunds region och på det länssjukhus där jag arbetat 12 år. Man svarade med att håna mig och en chef utan neonatal kompetens tog bort mina 12 år vid länssjukhuset och mina två specialiserande utbildningar efter vuben när hon beräknade min lön. Jag är inte bitter över det - jag kunde ha sökt mig någon annanstans - men jag är fruktansvärt upprörd över de hundratals barn jag sett som skadats - ibland lite, ibland så att de dött - på avdelningen.



Jag har inte varit tillåten att undervisa under mina år på Karolinska.
Det har varit fel på min "personliga profil". 

Jag har nämligen sagt rakt ut att det inte skulle falla mig in att lära nyanställda kollegor att man ska skura kuvöser med hårda diskborstar och vatten och diskmedel även om Florence N och Semmelweiss gav de råden på 1800-talet - och även om den allra argaste läkarens allra mest privata vänner hävdar det.

Jag har sagt att jag aldrig kommer att lära ut att det inte spelar någon roll för syresättning av tarmen och för spontan stängning av ductus att barnen pendlar i syresättning mellan 80-90 i timmar eller att man kan ta bort saturationsövervak på barn som har 50-60 % syrgas för att personalen ska få vila sina öron från alla larmen. 

Jag har sagt att jag kommer att lära nya kollegor att gränserna för larm ska ordineras individuellt utifrån var ett barn befinner sig på dissociationskurvan och att barnen måste ligga på pO2 på minst 8 - stabilt i 2-3 dygn minst - för att ductus ska kunna stänga sig och att barnens tarmar inte klarar den hypoxi som uppstår när man inte håller dem stabilt syresatta - och att alla barn måste hålla adekvat syresatta dygnets alla timmar. 

Jag har sagt att jag inte kommer att lära nya sjuksköterskor att de är så obildbara att de inte kan planera barnens mat - som alla svenska neonatalsjuksköterskor kan, på andra enheter - och att maten därför måste planeras av dietist (som inte ser barnet, mamman, familjen - helheten - utan som räknar kalorier) och läkare som verkar tro att små nyfödda barn är en liten dator som de ska programmera.

Ovanpå detta har jag sagt att jag ALDRIG kommer att lära ut blind lydnad till någon utan att jag kommer att lära unga nya kollegor att hålla kvar vid det reflekterande tänkande de fått lära sig i sina utbildningar.
Min "personliga profil" passade, som sagt, inte policyn bland Sthlms neonatologer.

De som inte reagerat över olika missförhållanden jobbar kvar.
Det som händer med barnen tystas. 
När en organisation "statuerat exempel" så tydligt som man gjort mot mig dröjer det innan någon vågar reagera igen...

Från Facebook sidan "Deliver us från evil":


Vad jobbar jag med idag?  Svar: undervisning.

Man sa till mig - när jag var ny vikarie - att det inte hade hänt tidigare, att flera elever hade hört av sig till skolans ledning enbart för att berätta att man var nöjd med en vikarie.