tisdag 12 juni 2012

Från Expressen: Lucas, 4, dog – 8 läkare frias.


LUCAS VAR EN KÄMPE Lucas Myrdhén var en kärleksfull liten kille, en kämpe med stark integritet som ville leva, berättar mamma Christina Myrdhén. Han ville börja simskola och han ville ha flera kalas. Men cancern tog hans liv. Han dog endast fyra år gammal. Ingen har ännu kunnat ställas till svars för Lucas död.LUCAS VAR EN KÄMPE Lucas var en kärleksfull liten kille, en kämpe med stark integritet som ville leva, berättar mamma Christina. Han ville börja simskola och han ville ha flera kalas. Men cancern tog hans liv. Han dog endast fyra år gammal. Ingen har ännu kunnat ställas till svars för Lucas död.

Lucas, 4, dog – läkarna frias

”Förstoppning”, sa läkarna. Men Lucas hade cancer i lymfsystemet. På sjukhuset fick han cellgifter och genomgick stamcellstransplantationer. Men det var för sent.  ”Förstoppning”, sa läkarna. Men Lucas hade cancer i lymfsystemet. På sjukhuset fick han cellgifter och genomgick stamcellstransplantationer. Men det var för sent.Lucas var Christina Myrdhéns enda barn och hennes allt. ”Att inte kunna hjälpa mitt barn och att inte bli trodd är en smärta som jag alltid kommer att bära med mig”, säger Christina Myrdhén.  Lucas var Christina Ms enda barn och hennes allt. ”Att inte kunna hjälpa mitt barn och att inte bli trodd är en smärta som jag alltid kommer att bära med mig”, säger Christina.

De missade cancern – ingen hålls ansvarig

Alla läkare sa att Lucas, 4, var förstoppad, men ett halvår senare dog han i cancer.
En av åtta inblandade ­läkare varnades – nu frias även han i förvaltnings­rätten.
– Det är märkligt att i­ngen är ansvarig, säger mamma Christina.
I september 2008 fick ­Lucas ont i magen. Familjen sökte hjälp hela 13 gånger på tre veckor: först på närakuten, sedan på Drottning ­Silvias barn- och ungdomssjukhus i Göteborg.
Alla läkare sa samma sak – pojken var förstoppad.
– Men Lucas hade inga symptom på förstoppning överhuvud taget och ­hade aldrig varit förstoppad ­tidigare, säger mamma Christina.
Magsmärtorna gick aldrig över och Lucas blev helt apatisk, berättar Christina.
– Jag förstod att det var något annat, något allvarligt, men läkarna lyssnade inte. Jag var bara en besvärlig mamma som var onormalt orolig för mitt barn.

Decimeterstor tumör

Allt blev en plåga för ­Lucas. Han fick genomlida otaliga tarmsköljningar. Tre gånger var han inlagd på barnsjukhuset, fem gånger röntgades magen med så kallad buköversikt.
Det var först efter en ­remiss från barnavårdscentralen som sjukhuset valde att göra en rejäl skiktröntgen.
Då fick Christina chockbeskedet: Hennes son hade en decimeterstor tumör i buken. Lucas hade cancer i lymfsystemet. Den var spridd till levern och ena njuren och spred sig sedan till benmärgen.
Lucas vårdades på sjukhuset i fem månader. Han dog den 24 mars 2009.

”Har inte gjort fel”

Christina anmälde åtta läkare och en sjuksköterska vid sjukhuset till Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd. Den ansvarige överläkaren fick en varning. Han överklagade beslutet till Förvaltningsrätten i Stockholm – som nu friar ­honom.
– Jag överklagade för att jag aldrig hade träffat eller sett patienten, men var ansvarig överläkare då. Jag anser inte att jag gjort något fel, säger ...

”Lucas var mitt allt”

Christina finner myndigheternas beslut obegripliga.
– Sjukhuset bad ju om ­ursäkt och konstaterade att man gjort fel, men i slut­ändan är det ändå ingen som ställs till svars. Det är märkligt att man kan begå så många misstag och sam­tidigt är det ingen som är ansvarig, säger hon.
Hon måste leva med den obesvarade frågan om ­sonens liv hade kunnat r­äddas om han hade fått korrekt diagnos tidigare. Det går inte en dag utan att hon tänker på honom.
– Lucas var ju mitt allt. Jag tänker också på hans lidande, att jag haft ett barn som lidit så mycket.

Brevet

Så här skrev Christina M till HSAN i sin anmälan efter ­sonens död:
”Jag är mamma till Lucas som bara blev 4 år. Han somnade in i hemmet den 24 mars 2009 efter en tids kamp mot sjukdomen och behandlingarna som till slut tog hans liv. Vägen dit för att få rätt diagnos var minst sagt en kamp, frustrationen att inte kunna hjälpa mitt barn och att inte bli trodd är en smärta som jag alltid kommer att bära med mig.”

DET ÄR - SOM SAGT - LÄKARES UNIKA RÄTT ATT STÄLLA MEDICINSKA DIAGNOSER. 
OCH VAD SKA ALLA VI ANDRA GÖRA NÄR LÄKARE INTE LYSSNAR PÅ FÖRÄLDRAR, SJUKSKÖTERSKOR, PSYKOLOGER, TARMTERAPEUTER OSV OSV OSV OSV OSV
ATT STÅ MAKTLÖS VID SIDAN OM POMPÖSA LÄKARE OCH VETA ATT DE HAR SÅ FEL ATT MAN UNDRAR OM DERAS HJÄRNOR SKA EXPLODERA - MEN VARA TOTALT MAKTLÖS - ÄR INGEN SINNEKUR
LÄKAREN SOM MANÖVRERADE UT MIG HAR GJORT MISSTAG MÅNGA GÅNGER - MEN ALDRIG ANMÄLT SIG SJÄLV...
JAG HAR UPPTÄCKT TVÅ GROVT FELAKTIGA ORDINATIONER PÅ ETT PAR VECKOR - OCH EN ANNAN SJUKSKÖTERSKA UPPTÄCKTE EN TREDJE VID SAMMA TID - HAN HAR INTE ANMÄLT SIG SJÄLV
TVÅ SYSKON FÖDDES MED ETT PAR ÅRS MELLANRUM - VAD SOM HÄNDE MED DEM KAN JAG INTE SKRIVA OM MEN VARFÖR INGEN ANMÄLAN GJORDES - AV EN MAN SOM ÄR SÅ AMBITIÖS NÄR DET GÄLLER ATT SKAPA ANKLAGELSER MOT ANDRA - FÖRSTÅR INTE JAG
NÅGRA FÅ VECKOR INNAN MAN MANÖVRERADE UT MIG BLEV EN KVINNLIG BÖL UTSATT FÖR NÅGOT MYCKET MÄRKLIGT - ENLIGT EN JOURNALANTECKNING. JAG FATTADE INTE VAD SOM HÄNT OCH FRÅGADE EN LÄKARE. SEDAN - NÄR JAG FICK HÖR ATT DEN KVINNLIGA BÖLEN SKULLE SLUTA EFTER MÅNGA ÅR PÅ ENHETEN FÖRSTOD JAG ATT FLERA BAR PÅ EN MYCKET MÖRK HEMLIGHET

DET ÄR SÅ DET BLIR NÄR ALLA SERIÖSA MANÖVRERAS UT OCH RÖVARNA TAR ALLT STÖRRE PLATS
SÅG IGÅR PÅ INTERNET ATT ÄNNU EN VÄNINNA FÅTT EN MYCKET VÄL AVLÖNAD NYCKELPOSITION...



""OTALIGA TARMSKÖLJNINGAR"" NÄR DET FINNS EN CANCER I MAGEN SOM ORSAKAR SMÄRTA...






Jag som skriver denna blogg har kallats ”skandalsjuksköterska” i pressen. Människor har skrivit i inlägg i Dagens medicin att jag inte skulle få röra deras barn och att det är tur att jag är borta ur vården. Bakgrunden är följande. I juni år 2008 gjorde jag ett allvarligt misstag. Jag upptäckte själv att jag var skuld till ett barns snabbt stigande natrium (salt) och anmälde mig själv. Jag kunde låtit bli att anmäla mig och hoppats klara mig utan upptäckt. Jag kunde ha försökt kasta skuld på någon annan. I stället utsatte jag mig för stor risk genom att berätta. Jag hade varit en kritisk röst internt i många år och många hade gjort upprepade försök att manövrera bort mig från arbetsplatsen. Dagen efter blev jag hotad av en läkare och man har sedan spridit en rad lögner om mig via pressen. Jag försvarade mig inte. Orsak till att jag gjorde misstaget var att jag insåg att barnet utsatts för vårdskada redan, vid 1½ dygns ålder.  I mars 2010 vände jag mig till sjukhusets ledning. Fyra chefssjuksköterskor hade slutat mer eller mindre frivilligt och när erfarna barn/neonatalsjuksköterskor flytt från vanvården av barnen hade man rest till forna Östtyskland och värvat iva sjuksköterskor från vuxenvården. De saknar barnkompetens. När barn/neonatal sjuksköterskans funktion saknas på en avdelning för vård av för tidigt födda barn blir barnen svårt sjuka – det blir stor behov av intensivvård som många läkare och även andra tycker är ”häftigt”. Man skrämmer upp föräldrarna direkt de kommer till avdelningen, man talar om infektioner, hjärnblödning, blindhet och annat och man gör sedan barnen sjuka genom undermålig hygien, lågt utbildad personal och dålig medicinsk teknisk utrustning. Jag larmade sjukhusledningen 23 mars 2010 och blev anklagad för att ha mördat ett barn den 7 april. Jag kunde bevisa att läkarna ljög. Idag har jag fått rätt i HSAN, Förvaltningsrätten och Kammarrätten. Bloggen är mitt sätt att försvara mig mot allt som skrivits om mig i pressen sedan sommaren 2008. Om man vill få en sammansatt bild bör man läsa inläggen i den ordning de skrivits.

Förteckning över alla mina inlägg: http://barnsjukskoterskans.blogspot.no/2012/12/index.html
Klicka på namnet så kommer du till inlägget.