Respekt är något man förtjänar - eller något vissa tar sig genom maktutövning

Maria Montessori, född 31 augusti 1870 i Chiaravalle, Marche, död 6 maj 1952 i Noordwijk, Zuid-Holland, var en italiensk pedagog, forskare, läkare, feminist, filosof och filantrop.

Maria Montessori föddes i den italienska staden Chiaravalle, och hon kom att bli en av de första kvinnorna i modern tid att erhålla en examen i medicin i Italien. Detta efter att hon av misstag antogs som student, eftersom intagningsnämnden vid Roms Universitet tolkade hennes namn som Mario. Kvinnor var inte tillåtna där vid denna tid.

1899, efter att hon just tagit sin examen, reste hon runt hela Italien och föreläste om "Den nya kvinnan". Hon berättade om sin egen strävan som lett fram till hennes examen, och beskrev den nya tidens kvinna som en framförallt vetenskapligt tänkande person. Under hela sin karriär tog hon sig ofta tid att ta ledigt från sitt arbete för att ge sig ut och föreläsa om kvinnors situation.

6 januari 1907 öppnade hon i Rom en skola för de så kallade "obildbara". Genom omfattande fältstudier och praktik utvecklade hon den så kallade "montessoripedagogiken". Hon hade stor framgång i att lära barn, som tidigare fått tillbringa sina liv på mentalsjukhus och andra institutioner, att läsa och skriva.

Under andra världskriget skickades hon i exil till Indien av Mussolini, eftersom hon vägrade att hjälpa till med att utbilda barn till att bli soldater. Hon flyttade sedan till Nederländerna, där hon levde tills hon 1952 dog i staden Noordwijk aan Zee. Där har än idag Association Montessori Internationale (AMI) sitt högkvarter. Hennes son, Mario Montessori ledde AMI fram till sin död 1982.

Under 1990-talet ersatte hennes porträtt Marco Polos på 1000-liressedlarna.

http://sv.wikipedia.org/wiki/Maria_Montessori

- - - - - - - 

Man kan fråga sig vilka det var som ansåg att de där barnen - inlåsta på mentalsjukhus - inte kunde lära sig att läsa. En av mina första patienter, när jag började i vården 1977 hade inte heller fått lära sig att läsa. Hans föräldrar hade - på läkares inrådan - lämnat in honom på ett hem för epileptiker. Där hade han bott hela sitt liv. Vid min introduktion sa man till mig att han var mera som ett djur än som en människa...

Efter att jag arbetat natt i 6 månader - och fått möjlighet att lära känna honom - visste jag att någon hade gjort en felaktig bedömning av hans intelligensnivå. Han var som en 12-13 åring och det fanns ingen ände på hans frågor om livet, om bilar, om andra länder, om politik, om att vara människa. Han hade svårt att tala på grund av ett medfött hinder men han talade långsamt och upprepade sig och gjorde vad han kunde för att bli förstådd under våra långa nattliga samtal. Min bedömning var att han skulle ha varit fullt fungerande om han fått gå i skola. Han berättade för mig att man bedömt honom som obildbar. Han sa att medan de flesta andra hade fått lära sig bokstäver hade han fått "plocka skruv" och slipa på färdigskurna träbitar som sedan fogades samman - av någon som ansågs ha förstånd till det - till en hylla, en toapappershållare osv. 

Man stängde vårdhemmet sedan och han var en av de första som skulle förflyttas till sitt hemlandsting. Jag ville följa med på resan men fick inte göra det - hur skulle jag, som arbetat där mindre än ett år, klara en så svår utmaning. Skötaren som åkte med hade jobbat där i 12 år. Hon berättade morgonen efter om upplevelsen.  Hon var mycket förvånad över att det hade gått så bra - "och vet ni vad han sa när vi kom fram", sa hon och spärrade upp sina ögon - "han sa 'det ser ju riktigt trevligt ut här'... vem kunde tro att en som han kunde reflektera över något sådant...". 

Jag hade kommit från kontorsarbete på ett statligt verk där det rådde ordning och reda. Om man inte la var blankett i sitt unika fack blev det fel i slutändan och det krävdes många händer för att reda ut röran.  Det hade jag lärt mig av erfarenhet när jag börjat arbeta.

Det förhåller sig på samma sätt med sjukdomsdiagnoser - om de blir fel så blir det ofta fel hela vägen. Det kan leda till dyra behandlingar i onödan, till att patienten blir sjukare än han behövt bli - vilket kostar massor - till att patienter kränks personligt vilket i sin tur kan leda till psykisk ohälsa, som - om den feldiagnosticeras - kan leda till att patientens och närståendes liv förstörs.

Man kan också fråga sig varför kvinnor inte var tillåtna att läsa medicin på universitet. Vem bestämde det?

Var det samma personer som ansåg att vissa barn inte kunde lära sig att läsa?

Vilken yrkesgrupp har sådan makt???

Som många sett, som läst inläggen i min blogg, försöker jag propagera för att sjuksköterskans kompetens ska lyftas fram i vården, för att äldre sjuksköterskor ska läsa omvårdnadsvetenskap och för att alla vi sjuksköterskor ska enas i att bilda motpol till läkarnas totala makt.

Men - jag vill inte strida mot läkare, jag vill samverka. Jag tänker att fyra ögon ser mer än två, att två olika sorters kompetens ser mer än en - eller flera (psykologer, kuratorer, sjukgymnaster) och att det är bättre att se sjukvård som en väv där flera olika inslag är förenade, än som ett nystan med en enda tråd (läkarens medicinska ansvar).

Som jag skrivit om i tidigare inlägg - läkare ansåg ända till mitten av 80-talet eller längre att barn inte känner smärta. Efter att jag lämnat epileptikerhemmet hade jag arbetat ett år i geriatrisk vård och det jag såg en läkare göra där vågar jag inte ens skriva om - jag kan bara berätta att patienten satt i sin säng och skrek rakt ut i en hel vecka, för att hon inte fick sin livsviktiga medicin - sedan dog hon. Efter två år på en bra vårdavdelning bytte jag till ett annat sjukhem - efter sex månader där började jag läsa till sjuksköterska. Min tanke var att det skulle öka mina möjligheter att påverka vårdens kvalitet och att ifrågasätta vanvård och felaktiga bedömningar.

På min elevplacering på akutmottagningen blev jag abrupt utkörd av en läkare efter att jag sagt emot honom. Han sa, med farbroderlig ton innan han skulle sy i ansiktet på ett barn utan att bedöva, att "vissa överkänsliga sjuksköterskor och elever inbillar sig att barn känner smärta", men han visste bättre. Han visste att det inte fanns någon forskning som bevisade detta och därför existerade inte smärta hos barn i hans tankevärld. 

När någon fått för mycket makt och det stigit honom eller henne - eller en hel grupp - åt huvudet måste samhället sätta in resurser för att ta kontroll över situationen. Läkares absoluta vägran att smärtlindra barn är en av de faktorer som lett till att sjuksköterskors utbildning har lagts på högre nivå. När det saknas sunt förnuft och uppstår professionell blindhet i en hel profession ser andra det. Samhällets reaktion blev att försöka bygga kunskap så att alla vi sjuksköterskor, som står nära läkarna, kan säga emot när det går snett. 
Oftast går det inte snett - det är av stor vikt att veta att de kloka, seriösa och väl utbildade läkarna är i majoritet. Men alla är nya någon gång och då behöver de få veta om de är på väg att göra ett misstag, hellre än att de ska lära sig på patientens bekostnad. Jag brukar aldrig säga till en läkare vad han eller hon ska göra - men jag har sagt - många, många gånger - till oerfarna läkare att de bör ringa sin bakjour och fråga först, när jag sett att de varit på väg att göra ett misstag. (Det är sättet att förhålla sig till läkare är en risktagning. Det finns de som anser att en sjuksköterska som gör som mig är otrevlig för att jag - indirekt - avslöjar okunskap hos läkaren. Det är - så vitt jag förstått - betydligt vanligare att erfarna sjuksköterskor i stället talar med bakjouren om oerfarna läkares misstag när dessa redan är gjorda. De sjuksköterskorna ses ofta som underbara och gulliga av läkare - de bara ler mot läkaren och säger aldrig emot. Vad de sedan säger bakom läkarens rygg har denne ingen aning om.) 
Utöver de seriösa som vill bygga stabil kompetens finns ett antal personer som inte sökt sig till läkaryrket för att bota sjukdomar och hjälpa patienter utan för att det är en möjlighet till total makt över många andra människor. Det förekommer även i olika utbildningar för sjuksköterskor att man ser dessa typer - de fuskar sig genom skrivningar, de är ofta högljudda och attackerar lärare och andra elever, när de ingår i grupparbeten kommer de inte i tid och de gör inte det de ska göra - men sedan kan det vara de som presenterar arbetet för gruppen och/eller läraren medan de som gjort allt arbete sitt tysta och håller tillbaka sin ilska över att ha blivit så överkörda.

Så här vill jag se läkares och sjuksköterskors kompetens- och ansvarsområden kombinerade...

Och så här vill jag se samverkan mellan forskning och den erfarenhetsbaserade kunskap som bygger på logik, omdöme och strukturerad personlig bedömning av den enskilda patienten.

Om jag hade fått bestämma skulle jag ha velat bygga kunskap med stöd av Calista Roys omvårdnadsteori genom att tydliggöra vilka olika faktorer som måste "vävas in" i en patients vård för att skapa en fungerande helhet.

Medicinsk kompetens - utredning och behandling av sjukdomen med läkemedel, kirurgi, strålning osv

Omvårdnadskompetens - stöd i patientens adaptation till sin sjukdom fysiskt, psykiskt, praktiskt, socialt osv.

- att suga patienten om han håller på att kvävas av slem som orsakas av hans sjukdom

- att anpassa maten till patientens tillstånd fysiskt, psykiskt, praktiskt, socialt osv

- att hjälpa patienten att få ut luft och avföring ur sin tarm för att undvika svåra smärttillstånd

- att hjälpa patienten att ändra läge ofta för att undvika smärta, tryckskador, kontrakturer osv

- att hjälpa patienten att få kontakt med sin präst, pastor, imam, eller annan

- att informera patienten på ett språk som han/hon förstår om läkaren använder för svåra ord

- att skapa en ren arbetsplats, anpassad till hur infektionskänsliga patienter som vårdas

- att samverka med läkaren till att vården ges i en miljö som är etiskt hållbar och försvarbar

- osv osv osv

Ur SOSFS 1993:17

För att kunna bedöma vad som i den enskilda situationen är god omvårdnad krävs relevanta kunskaper från olika områden; i natur-, samhälls- och beteendevetenskap samt humaniora. 
Allmän omvårdnad utförs av all personal i hälso- och sjukvård. 
Specifik omvårdnad kräver speciell kompetens.

Omvårdnadsåtgärder kan beskrivas i följande övergripande funktioner, vilka i praktiken är integrerade:

• stöd i, eller utförande av, sådana handlingar som patienten för sitt dagliga liv eller välbefinnande inte kan utföra själv
• samordning och planering av diagnostiska åtgärder och behandlingar inbegripet åtgärder i syfte att få till stånd en hälsobefrämjande miljö
• information till patienten och i förekommande fall, närstående om de åtgärder som föreslås och planeras
• samt, när det är lämpligt, information och rådgivning om de åtgärder som kan vidtagas för att befrämja hälsa eller förhindra ohälsa och försämring i hälsotillstånd. 

Flera yrkeskategorier har utbildning i allmän omvårdnad. Sjuksköterskan har dessutom en kvalificerad utbildning i specifik omvårdnad.

Den som har för uppgiften lämplig utbildning och erfarenhet svarar för den praktiska utformningen, i första hand sjuksköterskan.

I ansvarsområdet för denna person ingår att

• ha ett primärt ansvar för omvårdnad
• ansvara för att omvårdnadsåtgärder planeras, genomförs och utvärderas på ett ändamålsenligt sätt samt samordnas med behandling och andra åtgärder
• se till att omvårdnadsåtgärder genomförs i samverkan med andra personalgrupper
• ansvara för att de omvårdnadsteoretiska och etiska grunderna för omvårdnadsåtgärder tydliggörs så att de kan ligga till grund för det dagliga arbetet. Häri ingår även att utvärdera den egna verksamheten samt att följa utvecklingen och forskningen inom verksamhetsområdet för att möjliggöra förtrogenhet med och förmedling av nya rön. 

När jag kom till barnsjukvården fanns en bok om olika medfödda missbildningar. När jag öppnade boken första gången såg jag, på första sidan, en stor bild på ett barn som såg ut exakt som mannen som jag lärt känna på min allra första arbetsplats. 
När jag läste om syndromet insåg jag att min bedömning av honom varit riktig. Han hade varit normalbegåvad vid födelsen men hans hjärna hade skadats successivt under livet av grundsjukdomen - om han fått gå i skola kunde hans liv ha varit drägligt - och människovärdigt. 

Idag strider många läkare hårt för att tvinga tillbaka oss sjuksköterskor till vår gamla tysta och underordnade yrkesroll.  
Birgir Jakobsson, ansvarig chefsläkare på Karolinska sjukhuset, svarade för någon vecka sedan på en fråga i Dagens medicins papperstidning: 

Vilka politiska beslut på riksnivå vill du se för att ditt sjukhus ska klara sitt uppdrag?
Birgir Jakobsson svarar i Dagens medicin 7 juni 2012:
 
Att regeringen ägnar sig åt hur man får till en ändamålsenlig kompetens i sjukvården.
Det finns en plågsam brist på kommunkiation mellan socialdepartementet och utbildningsdepartementet.
Sverige är på helt fel väg med sjuksköterskeutbildningen, vilket gjort att den basala omvårdnaden kommit på skam.
Alla kan inte ägna sig åt forskning och utveckling.
Staten och SKL bör fundera på vilka styr- och ersättningssystem som ska finnas på universitetssjukhusen.
Alla brottas med ungefär samma problem, det måste vara ett systemfel.

Jag kan intyga att läkarna i Sthlms neonatalvård brottas med problemet med sjuksköterskors höjda kompetens och att vissa sjuksköterskor envist hävdar att de har eget självständigt ansvar  för den specifika omvårdnaden - det vill till att brotta ner sådana tendenser med kraft!

Så här tänker jag: Alla sjuksköterskor måste numera skaffa sig omfattande kunskap om forskning för att kunna värdera den ström av "kunskap" som flödar ut från olika håll. Man måste vara medveten om att vad som helst kan "bevisas" för pengars skull, eller för makten. Man måste veta att mycket "forskning" är beställd - man vill spara på ett område i vården och betalar bra till någon som skapar en bild av ett behov eller en brist som inte egentligen är sann. Man måste lära sig att se när forskaren misslyckats eller gjort fel. 
Det är också viktigt att veta - för den som vill bygga god och fungerande vård - att man själv måste läsa minst till magisterexamen för att kunna påverka. Slutligen - om sjuksköterskors unika kunskap ska bli känd måste vi - för att det ligger i tiden - visa fram kunskapen i form av större och mindre uppsatser. Jag anser att sjuksköterskor över hela landet bör samordna sin forskning så att alla kan läsa allas arbeten - även mindre sådana. Det skulle göra det möjligt att hitta olika uppsatser om samma fråga som skulle få högre validitet genom att presenteras tillsammans osv.

Den makt över människors liv och tänkande, som förr låg hos prästerna, finns idag hos forskaren. 

Det är lika illa med blind tro på den ena som på den andra...

Jörgen Nordenström - som jag skrivit om i tidigare inslag - skriver i sin bok "Evidensbaserad medicin i Sherlock Holmes fotspår" 

Enbart vetenskapliga data räcker inte: 

- vetenskapliga data är i sig själv aldrig tillräckliga för att fatta kliniska beslut eller för att ge patientrekommendationer

- vetenskapliga data måste integreras med kliniskt omdöme

Ur SOSFS 1993:17 - om svenska sjuksköterskors ansvar: 

Häri ingår även att utvärdera den egna verksamheten samt att följa utvecklingen och forskningen inom verksamhetsområdet för att möjliggöra förtrogenhet med och förmedling av nya rön. 

Introduktion:

Jag som skriver denna blogg har kallats ”skandalsjuksköterska” i pressen. Människor har skrivit i inlägg i Dagens medicin att jag inte skulle få röra deras barn och att det är tur att jag är borta ur vården. Bakgrunden är följande. I juni år 2008 gjorde jag ett allvarligt misstag. Jag upptäckte själv att jag var skuld till ett barns snabbt stigande natrium (salt) och anmälde mig själv. Jag kunde låtit bli att anmäla mig och hoppats klara mig utan upptäckt. Jag kunde ha försökt kasta skuld på någon annan. I stället utsatte jag mig för stor risk genom att berätta. Jag hade varit en kritisk röst internt i många år och många hade gjort upprepade försök att manövrera bort mig från arbetsplatsen. Dagen efter blev jag hotad av en läkare och man har sedan spridit en rad lögner om mig via pressen. Jag försvarade mig inte. Orsak till att jag gjorde misstaget var att jag insåg att barnet utsatts för vårdskada redan, vid 1½ dygns ålder.  I mars 2010 vände jag mig till sjukhusets ledning. Fyra chefssjuksköterskor hade slutat mer eller mindre frivilligt och när erfarna barn/neonatalsjuksköterskor flytt från vanvården av barnen hade man rest till forna Östtyskland och värvat iva sjuksköterskor från vuxenvården. De saknar barnkompetens. När barn/neonatal sjuksköterskans funktion saknas på en avdelning för vård av för tidigt födda barn blir barnen svårt sjuka – det blir stor behov av intensivvård som många läkare och även andra tycker är ”häftigt”. Man skrämmer upp föräldrarna direkt de kommer till avdelningen, man talar om infektioner, hjärnblödning, blindhet och annat och man gör sedan barnen sjuka genom undermålig hygien, lågt utbildad personal och dålig medicinsk teknisk utrustning. Jag larmade sjukhusledningen 23 mars 2010 och blev anklagad för att ha mördat ett barn den 7 april. Jag kunde bevisa att läkarna ljög. Idag har jag fått rätt i HSAN, Förvaltningsrätten och Kammarrätten. Bloggen är mitt sätt att försvara mig mot allt som skrivits om mig i pressen sedan sommaren 2008. Om man vill få en sammansatt bild bör man läsa inläggen i den ordning de skrivits.